Travolta för en kväll

Ikväll är en lugn kväll, men igår var en mer livad kväll. Det var kårfest med gamla studie-kamrater, och temat var film. Just vår klass hade Grease att jobba med. Rätt roligt, och tjejerna blev otroligt fina, precis som de var på den tiden på riktigt.

För min del blev det svarta jeans, boots, vit t-shirt, Lucky Strike-cigarett bakom örat, röd kam i bakfickan och strumpor som det stod "Rebel" på med stora vita blockbokstäver. Håret var hårt vaxat och bakåtkammat. Egentligen var det väl inte jättestor skillnad mot hur jag brukar se ut, så jag trivdes i den utstyrseln.

Nedan en bild på spektaklet. Jag skulle vilja lägga upp lite bilder på kamraterna också, men alla vet inte att jag bloggar (inte för att det är hemligt), och jag vill inte lägga upp bilder på andra hur som helst. Så du som läser: håll till godo, det är vad som bjuds!

Bury me at wounded knee

Idag trodde jag att mina fiskar blivit varma, att andra bullar hade bakats, att den tjocka damen sjungit och så vidare.

På väg till jobbet tog jag mig över ett övergångställe, där jag hade grönt ljus. Bara för att be om problem så var jag disträ och knappade på mobilen. Men hur uppmärksam är man när det slår om till grönt och det börjar ticka i dom där lådorna. Precis när jag ska ta steget ut från refugen och vidare på andra körfältet, så tvärnitar en polisbil med blåljusen på, två meter från mig. Tjejen som körde såg ut att svära något, och rattade sig snabbt ut och körde vidare.

Blåljusen var som sagt på, men inga sirener. Jag hade grönt, polisbilen hade rött. Även om jag var ouppmärksam, så känns det som att det kunde gått rätt så illa.

Det knäppaste är att jag tänkte "aj fan, mitt knä" när jag såg vad som var på väg att kunna hända. Jag har skadat ledbandet på ena knäet och hoppas på en snabb rehabilitering. Att bli överkörd till döds var tydligen inte den primära faran.

An update of my vows

Det där med att inte röka går fina fisken, jag feströker endast. Förvisso verkar det som att "fest" är ett väldigt vitt begrepp, i varje fall tidsmässigt. Ibland har festen börjar kl 12 på dagen, även fast själva festen dit man är bjuden kanske börjar kl 20 på kvällen. Ibland är det också lite oklart vad som egentligen är en fest. Nåja, för att sammanfatta går det att säga att jag rökt under en dag, varje vecka.

Jag måste dock revidera lite, och det handlar absolut inte om att jag vill lukta sämre och bli fattigare. Sista tiden har jag märkt av ett tilltagande godissug. Så nu är det bara tillåtet med godis i fast och flytande form två dagar i veckan (jag har haft en tendens att strököpa godis lite när jag känt för det), och det gäller även chips och liknande.

Get in back in your cage

Ibland känns det som att kändisar borde hållas i burar, och släppas ut för att roa oss när vi kastar in frön till dem.

Det gäller naturligtvis inte alla, det är klart det finns massor av kändisar som förutom att vara duktiga på det de gör, också är bra på annat. Men det jag tänker på är kändisar som i tid och otid ska snacka om allt möjligt, utöver deras yrkesutövning.

En stor anledning till att de gör det, tror jag är för att folk lyssnar. Detta är för att det är kändisar som snackar, även om kändisarna tror att lyssnarna tror att det som kändisarna säger är vett, de är ju kändisar. Men givetvis lyssnar lyssnarna på kändisarna för att de förväntar sig att bli underhållna, och det finns inga burar att hålla kändisarna i, och inte heller några frön att kasta.

Hur som helst, John Alvbåge är fotbollsmålvakt i allsvenska Örebro SK. Han är en suverän målvakt, som har hakat på trenden med en blogg. Den är uppriktig, och han verkar skriva direkt från hjärtat, utan något filter, men det är bara något som känns fel. Läs lite och avgör själva:

Alvbåges blogg

Till sist undrar jag om han får pengar för det hela. Det är i så fall inte hans fel, men ändå provocerande på något sätt.

Alvbåge är som sagt en fantastisk målvakt, och jag som håller på Örebro är glad och stolt att han spelar där, men även om jag läser hans blogg, så är det för att det inte finns vare sig bur eller frön.

"Hey Ross, is Staten Island really an island?"

"Yes, that's why it's called Island"

"Oh, so it's like Long Island?"

"Also an island"


Jag satt på tåget precis, och jag vet inte om personen ifråga sett mycket på vänner, och ovanstående dialog mellan Ross och Joey, men han sa något som var lika kul:

"Ligger Stockholm Syd söder om Stockholm?"

Ett betydligt mer ortodoxt val av byxa...

än i det föregående inlägget är nog dessa chinos från elvine (jag vet, jag kommer tröttna på det här innan midsommar):

Nej jag har inte blivit galen

Det är ju mycket 80-talsfärger för tillfället. Det jag pratar om är kläder.

För säkert fem år sedan, när slitna blåa jeans var hysteriskt inne, så tänkte jag "vad coolt det vore med slitna färgade jeans, typ röda".

Nu har jag nästan sett sådana. Jag har till och med köpt sådana. Nästan. För de är mer rosa än röda. Jag är inte rädd för att sticka ut, men jag vet inte, hade byxorna bara varit mer röda så hade jag nog behållt dom. För den spontana känslan nu är att jag kommer lämna tillbaka dem. Samtidigt görs ju ett plagg till säkert 80% av själva bäraren.

Här intill ser ni en variant på hur det kan se ut. Om ni undrar varför jag står på toastolen så är det helt enkelt så att jag inte vet hur annars jag ska få en helkroppsbild, typ, med min mobilkamera.









De här rosa funderingarna kom sig egentligen av att jag såg något helt annat, nämligen mintgröna jeans i samma slitna tvätt. Jag gillar dem lite bättre, så dem kommer jag nog inte lämna tillbaka.

Ah jag vet inte!

Ord för oss som aldrig var där

Visst verkar det ha varit bra? Ok, "liten lokal [..] för att folk ska trängas och svettas" är inte riktigt min hatt, men musiken är ju viktigast, by far.

Klippt från DN:

"Anders Wendin vet att med små medel bygga upp publikens förväntningar. Turnépremiären är ett slags offentligt releaseparty och de nya låtarna en överraskning för de flesta. En alldeles för liten lokal är bokad, så att folk ska trängas och svettas lagom rockmässigt.

Självklart går bandet på försent också, så att de blir riktigt efterlängtade och kan explodera framför den blandade församling där Mona Sahlin och hennes medarbetare dricker vitt vin och ser förväntansfulla ut.

En modern svensk rockhjälte smyger inte in. Han blåser på, bokstavligen, med sitt stötiga soulrockband där vapendragaren Viktor Brobacke blir som egen stjärna. Vågar pausa i ett storslaget balladparti. Han njuter stort av rampljuset, är stajlad som den unge, karnevaliske Springsteen men han gör allt för att springa ifrån honom. Nu utstrålar Moneybrother den karisma som han från början bara nådde med ren viljekraft.

Om det stora Springsteenfanet Mona Sahlin kom till Kägelbanan för att Moneybrother representerar Sveriges Springsteen blev hon kanske besviken.

På nya albumet ”Real control”, där tre olika producenter anlitats för att minska risken för förutsägbarhet har Springsteen fått stå tillbaka för de andra ungdomshjältarna Joe Strummer och Kevin Rowland.

Den viljestarka men trevande stämningen på sex år gamla solodebuten ”Blood panic” är långt borta, nu är det en tomatsoppeproducent som vunnit folklighet som talar. Och mummelsjunger. Och brölar. Och falsettkvider.

Han har ett band som det svänger om på ett genomprofessionellt sätt men mest av allt tänker jag faktiskt att det låter väldigt vackert det hela, särskilt när man inte ser hur mycket de tar i, skymda bakom pelarna och trängseln.

Malena Rydell"

Som den proletär jag är...

så dissar jag moneybrother imorgon. Jag slutar jobbet kl 20, och kommer inte undan. Det känns riktigt surt, för jag vet hur bra han är live. Om någon läser detta och ska se konserten, så filma gärna och skicka klipp: retsinis.retxed(a)gmail.com, eller lägg till på msn för att skicka där.

Jag+fyllo=din mamma-battle!

På busshållplatsen hamnade jag bredvid en alkoholiserad gentleman på bänken vid bushållplatsen. Jag kunde ge mig fan på att han skulle börja dividera med mig, trots (eller eftersom) jag satt och knappade på mobilen. Han satt och mumlade saker för sig själv och/eller till mig (oklart), och när han sa "har morsan sms:at igen?" så tittade jag på honom och frågade om det var mig han pratade med. När han svarat ja, så frågade jag varför hans morsa skulle smsa mig.

Jag var inte på så socialt humör, helt enkelt. Lite så känner jag just nu, men mest för att jag trött efter gårdagens påskafirande.

Ansiktaren

I rock-väg är kanske detta något av det bästa jag hört från Sverige:

Ramalama

King of Expectation

The Facer kanske inte känns lika rockiga när man konstaterar att sångaren befann sig i Örebro och gjorde sin AT-tjänstgöring (han var alltså läkarstudent, vilket inte heller är så rock). Det kanske förklarar att de bara gjorde circa två skivor.

Älskade spion

En av världens bästa låttexter måste vara "Nobody Does it Better", som framförs av Carly Simon i ledmotivet till Bond-filmen "Älskade spion" ("The Spy Who Loved Me").

Att jag gillar texten beror främst på två saker, det är enkla ord, och det låter inte enkelt på ett tillgjort sätt (typ Tomas Andersson-Wij). Eftersom det låter enkelt låter det inte heller tillkrånglat på ett tillgjort sett (Kent) vilket är det värsta jag vet. Oerhört vacker låt dessutom!

Så här ser texten ut:

Nobody does it better
Makes me feel sad for the rest
Nobody does it half as good as you
Baby, you're the best

I wasn't lookin', but somehow you found me
I tried to hide from your love light
But like heaven above me
The spy who loved me
Is keeping all my secrets safe tonight

And nobody does it better
Though sometimes I wish someone could
Nobody does it quite the way you do
Why'd you have to be so good?

The way that you hold me
Whenever you hold me
There's some kind of magic inside you
That keeps me from runnin'
But just keep it comin'
How'd you learn to do the things you do?

And nobody does it better
Makes me feel sad for the rest
Nobody does it half as good as you
Baby, baby
Baby, you're the best

En given hit på mitt kommande bröllop. Inte för att något sådant är bokat, men för att det är en riktigt romantisk låt.

Här kan ni lyssna (tuben)

På långfredagen ska man inte må bra

Enligt seden, det har jag fått för mig i varje fall. Åtminstone ska man inte må för bra, för man ska hedra minnet av Jesus på korset.

Jag vet inte om det gör mig till en bättre påskfirare, men den här historien låter så tragisk så det inte är sant. Även om vi inte vet just det här gått till, så känns det för jävligt att det finns barn som råkar ut för sådana saker, och att det finns barn som går så långt att de tar sina liv. Det SKA fan inte få förekomma.

R2D2 och C3P0

Hos min kompis R såg jag igår att dessa två robotar från stjärnornas krig bor:

Bra info om planet måste nödlanda

Det är INTE ok med högklackat, halsband, örhängen, glasögon, och eh... löständer?

Berghs 2008

I en kommentar till mitt inlägg om min ansökan till Berghs, så lämnade Ann Onym ett önskemål om att få se arbetsproverna.

Det gick inte att lösa på något bra sätt i bloggen, så jag laddade upp en fil på Rapidshare. Vill du läsa så är det bara att ladda ner och packa upp. Här finns filen.

Ju fler gånger jag ser proverna, desto mer inser jag vilken nybörjare jag är. Och det är ju helt ok, för det är ju det jag är. Jag är alltså inte jättenöjd på något vis, men det var en svår och rolig utmaning.

Nu vet jag inte i vilken ordning filerna ligger, men här är korta förklaringar om vad uppgifterna gick ut på:

Örebro - marknadsför staden för en målgrupp som jag själv väljer. Marknadsföringen sker i form av fem vykort. (Jag valde fouks på äldre, och försöker driva en del med Örebro, min hemstad)

Tåg - Promota tågresandet (Svårt. Tåg är dyrare än flyget, och långsammare än flyget. Det enda jag kunde kläcka ur mig var miljö- och framtida generationer-perspektivet)

Snus - Utforma kampanj för att minska snusandet (Jag tog hjälp av serien Rocky)

Minifiskpinnar - Utomhusreklam för minifiskpinnar. (Svår uppgift, det är ju fiskpinnar, men mindre, vad skulle fördelen vara? Näringsmässigt? Ekonomiskt? Miljömässigt? Smakmässigt? Nej praktiskt såklart)

Prisa gud - här kommer Östberg!!

Jisses vilket liv det var om Annika Östberg. Jag kan erkänna att jag är grymt dåligt påläst, men hon hade väl erkänt sig skyldig till medhjälp till mord? I snälla Sverige så har väl medhjälp till mord samma straffskala som ett utfört mord?

Jag fattar inte all uppståndelse? Har hon fått en martyrstatus därborta? Är det på grund av extra ömmande känslor för att hon är en kvinna (i motsats till man) som suttit fängslad i ett hemskt utomland? Frågorna är delvis retoriska, men inte helt och hållet. För jag vet verkligen inte. Jag hade förstått saken bättre om det var så att hon var oskyldigt dömt eller liknande.

Det är lite vanskligt att skriva inlägg om sådana här ämnen när man är så dåligt påläst som jag är, men jag tyckte bara det var konstigt. Och nu kallade Bengt Magnusson henne för Annika Östbom.

"Blåtiran"

Har lagom till påsken fått en härlig gul färg med lite grönaktig ton.

Östermalmig

Jag och K pratade nyss om intrycken vi gjorde på varandra i samband med vår första dejt. Hon tyckte jag var Östermalmig. På senare tid har J på jobbet kallat mig för stekare, och inget av omdömena känns sådär jättebra. När jag tänker på stekar-modet så tänker jag på för stora solglasögon och pedofil-korta shorts i konstiga färger och lågskor. Visst, fult kan vara snyggt, och jag kanske tror att snyggt är fult, men jag vill helst inte förknippas med en stil som pappa hade när han var mellan 30 och 45 år gammal. Även om jag skulle kunna glida runt i korta tennisshorts, bara för att det är coolt fult, så skulle jag inte vilja bli kallad för stekare. I och för sig har jag redan testat det:






















Det jag hoppas på är i varje fall att det föreligger någon form av begreppsförvirring.

Jag är skyldig en ursäkt

Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om en känd person. Jag hade stört mig på ett par triviala uttalanden i en intervju, och jag blev så provocerad av dom där rätt harmlösa uttalandena att jag under skrivandet började angripa personens utseende.

Det har visat sig att personen jag skrev om har läst inlägget som jag skrev. Det är förvisso lite roligt, men Y fick mig tänka lite på den personen, och h*n är ju faktiskt människa.

Så om du råkat läsa min blogg för en tid sedan (och mot förmodan läser detta), och såg dig själv nämnas och sedan tog illa upp, så ber jag om ursäkt för låga kommentarer om utseendet. Jag tror inte du legat sömnlös över det, men just in case.

Hädanefter kommer jag bara driva med mitt eget utseende (det är jag rätt bra på). Men dåliga klädval och dryga attityder i intervjuer på en kvällstidningsbilagas sista sida kan jag inte bortse från!

Solglasögon

Solglasögon kan vara både snyggt och fult och roligt. Ibland är det en blandning av allt, ibland är det en fin gräns mellan det. Vi provade solglasögon på skoj idag, the pick of the bunch var väl nedan variant, och faktiskt, en blandning mellan fult och snyggt. Eller så behöver jag bara ett wake up call.

A week of debuts

Förutsatt att det var migrän jag fick i lördags, så var det sannolikt första gången. Jag har haft något liknande tidigare, men då berodde det nog på mannagrynsgröt vars bäst före-datum passerades ungefär när Hjälmaren brann. Så det var en debut avklarad.

Tidigare i veckan märkte jag att jag fått en blåtira. Som det låter, så var den nog världens minsta, det räknas nog inte ens. Men under ena ögat upptäckte jag ett nagelstort blåmärke, och en liten svullnad. Den matchar bra med de mörka ringarna under ögonen, så den syns nog inte så mycket. Men jag kände mig stolt, så jag var tvungen att fotografera. Det syns verkligen nästan inte alls på bilden, men jag var tvungen att försöka. Att jag inte har en aning om hur den uppstått spelar mindre roll.

The weekend that fizzled out into nothing

Gårdagskvällen mynnade ut i ingenting. En timme innan utgången fick jag huvudvärk och kände mig spyfärdig, utan att känna mig ett dugg full. Kanske var det migrän (i så fall debut, wey!). Roligare än så blev det inte den här helgen. Riktigt trist, eftersom jag var peppad, och dessutom hade investerat i ett emergency vanity kit för att ersätta min bortslarvade necessär.

Ah well, jag kan stå och ha tråkigt på krogen en annan helg.

Nu blir det stan och kolla in Merc-jackor.

Brittisk humor

Är det bara jag som aldrig riktigt fattat grejen? Jag har förvisso sett otaliga avsnitt av 'Allå 'Allå 'emliga armén, men det är bara av nostalgiskäl, plus den ruskigt Borat-liknande franske polisen som talar rolig engelska med överdriven fransk accent.

På mitt förra jobb mötte jag gott om utländska gäster, allra mest var det nog tyskar och holländare, men även en del britter. Vid ett tillfälle stod jag och serverade två brittiska killar (piloter tror jag de var) i baren, då någon av dom drog ett skämt, som jag inte riktigt orkade lyssna på, och inte heller orkade analysera (vilket ju är två viktiga variabler för att man ska tycka att det är kul). Så jag skrattade inte, och inte ens för att vara trevlig. Jag kan mer le åt försöket att få mig att skratta.

I varje fall - när britten märkta det uteblivna skrattet sa han "Oh sorry, it was just a bit of british humour" varpå jag svarade "I know, I just didn't laugh". Han tog det bra, och garvade. Förmodligen är han väl van vid svenska tjejer som skrattar så fort han drar "kom ketchup så går vi" (fast på engelska, vilket faktiskt blir en bättre ordvits). Nu fick han annat än artigt skratt tillbaka, och det tog han bra, fair play to him.

Men det var hur som helst intressant att uppleva hur han tog ett skratt för givet, bara för att humorn var brittisk.

Jag har dissat både svensk och brittisk humor, så för att inte verka helt jävla övercynisk, så kan jag tillägga att jag kan skratta. Rocky-serien, Vänner, Seinfeld, situationskomik i olika filmer kan få mig tårögd av skratt, så man kan säga att jag är svår men ändå inte alls.

Bussgods har öppet mån-fre 07-17

RIKTIGT bra öppethållande. Helt fantastiskt faktiskt. Speciellt i dessa tider av nedskärningar. Öppethållande på helgen? Inget alls. Perfekt.

Dessutom funderade jag lite mer på vad väskan innehöll:

-Skorna som jag skrev om
-Träningskläderna som jag skrev om
-Allergimedicin (jag är pollenallergiker)
-Necessären, ve och fasa.

Så med lite otur kommer jag tillbaka till Uppsala med röda ögon, täppt näsa, naken och ogroomad.

Idag ska vi i varje fall spela lite fotboll (med improviserad garderob), se på fotboll och investera i diverse essentiella hygienartiklar. Troligen ska vi ut ikväll, och då ska jag lukta tvål från coop forum och nysa alla trevliga flickor i ansiktet.

Al Zheimer is a bastard

Fifan vad jag hatar min åderförkalkade hjärna, jag är ju senil!

Jag glömde en hel ryggsäck på bussen idag. Ändå stod jag som ett fån och stirrade på sätet för att vara säker på att jag inte glömd något. Det är fanimej som att ha med sig mobilen när man går hemifrån, men inte kommit ihåg att ta på sig några kläder.

Det var "bara" träningskläder och fotbollssaker där, men det var skor för 3000:-, det är surt som fan. Förhoppningsvis får jag väl tag på sakerna när jag får tag på bussbolaget, men jag börjar bli orolig för mig själv...

46:or är INTE det nya svarta

Jag testade nya fotbollsskor på jobbet. I regel är det så att storlekarna skiljer sig åt mellan tillverkarna. Jag har t ex 43 i mina Clark's, 45 i Nike och 44 i Converse. Men nu blommar asfalten, skorna som jag provade var Adidas, och för att få plats måste jag ha 46:or!! Ser jag ut som Shaquille O'Neal??

Givetvis så kunde jag inte ha på mig skor som det står storlek 46 på, det går bara inte. Det kan jag inte riskera. Det finns anledningar till varför skor i storlek 46 inte används i skyltningarna - det är fult! Så, no 46:s for me.

Dilemmat med fotboll

Dilemmat med att spela fotboll är de otäcka skadorna man kan utsättas för. Jag har varit rätt förskonad, och egentligen bara varit "skadad" när jag tränat för hårt (speciellt efter en tid av att ha tränat för dåligt).

Jag tänkte presentera några klipp och bilder nedan. Kräsmagade bör inte titta. (Sandy - med dina tidigare värstingskador kommer du väl tycka att detta är skråmor)

Franska ligan - skenbensfraktur

Hasse Ekilsson, Hammarby (kolla noga så ser ni)

Henke Larsson

Mexicansk spelare som bryter benet ovanför fotelden

Brian McClair vs David Busst

Det är otäcka skador, en del av spelarna kom inte tillbaka till fotbollen efter dom. Samtidigt känns det som undantagen som bekräftar att fotboll är rätt så säker sport (även om dödsfallen inom fotboll är besynnerliga), vi ser det inte så ofta. Det var liksom inte igår Henke Larsson spelade i rasta, och det var inte heller igår som Eskilsson spelade fotboll överhuvudtaget.

Med allt det i åtanke så känns det löjligt med simulanterna, de som "filmar". Så för att väga upp för de hemska bilderna och klippen så tänkte jag avsluta med ett roligare klipp:

Luca Toni vs Marco Materazzi - båda filmar samtidigt

Någon där?

Jag funderar på en flytt av bloggen. Det som talar mot det är att jag har inbillat mig att det antal läsare man har måste man vårda och göra tillvaron så enkel för som möjligt, annars tröttnar de på mitt omständliga arsle! Så flyttar hit, lösenordsspärrar dit, tror jag inte så mycket på.

Att jag funderar på att flytta handlar dels om att blogspot är en jävla svårsåld adress. Speciellt när jag tänkte till och drog till med ett långt förhållandvis långt namn på min blogg. Dels handlar det också om bekräftelse, som en del bloggare talar tyst om, förnekar, eller erkänner, att de gillar. Jag kan erkänna att jag gillar tanken på att i varje fall någon läser, oavsett om personen känner mig eller inte. Men jag skulle vilja ha det lite svart på vitt, i form av besökarstatistik.

Så antingen byter jag snart adress, med en enkel hänvisning härifrån, eller så kör jag på här. Men om jag flyttar så blir det sista gången, jag ska hitta ett riktigt bra ställe! Så du/ni som kanske läser, var beredda, men inte alarmerade, ett sidbyte kan komma att ske den närmsta tiden. Do not adjust your set.

Nog om det, jag vet själv om att det inte finns något tråkigare än att läsa om bloggare som maler på om bekräftelse, kommentarer till inlägg och uteblivna kommentarer till inlägg. Samtidigt har jag just skrivit ett längre inlägg i ämnet. Jag är en startare, ingen avslutare, kan jag säga innan jag nu sätter .

Jag är en snäll ung man i sina bästa år

I regel så är jag faktiskt det. Jag kan haspla ur mig ogenomtänkta saker, men jag är snäll som Alfons, Tommy Söderberg och Björne i en och samma. Verkligen.

Jag har skrivit om fett-mobbningen på nätet. En tjej jag träffade för x år sedan hade isterfobi som hon själv kallade det. Jag förstår i och för sig att man inte tycker att det är attraktivt med feta, men finns det inte en skillnad i tonläget när folk pratar om sjukligt feta, i jämförelse med när de pratar om sjukligt smala? Jag har nog aldrig hört säga om en anorektiker -Hon får skylla sig själv som inte äter. Om feta hör jag oftare, -H*n får skylla sig själv som konstant äter onyttigt. Detta utan att verkligen veta hur det ligger till.

Ser jag en sjukligt smal person så gör det nog mer ont i hjärtat än om jag ser en sjukligt fet, jag kan erkänna det. Men jag har svårt att acceptera att feta personer bara har sig själva att skylla, utan undantag. Det finns sjukdomar, patologiska och mentala, som kan leda till både det fetare och det spinkigare tillståndet. Bara en sådan sak, fet/tjock klingar annorlunda än smal/mager.

Jag har några gånger den senaste tiden sett tjejer med dom där benen, där knäleden är bredare än låret, det håliga ansiktet och det oproportionerligt stora huvudet (eller snarare den oproportionerligt lilla kroppen i förhållande till huvudet - som ju inte krymper när man svälter), och det är väl helt enkelt det som fick mig att fundera, och skriva.

Själv har jag inte jättebra matvanor. Jag tänker på mörkt bröd istället för ljust ibland, och försöker tänka på hur jag äter innan och efter träningar, och det är mycket bättre än för kanske 12 år sedan. Då vägde jag 63 kg och var heroinchique. Nu är 77-78 kg fördelade på mina graciösa 181 cm - det är 15 kilos skillnad. Men på den heroinchiqua tiden så levde jag på skolmat, oboy, och rostade mackor. Det känns bra att jag i varje fall utvecklats inom något område sen tonåren!

It might as well be now

Jag har säkert länkat till det tidigare, men då gör jag det igen, eller för första gången nu.

Moneybro & Ane Brun - It Might as Well Be Now ingen video, bara bra musik.

På temat Ane Brun kan man ju lyssna på Lift Me som hon gjorde tillsammans med Madrugada. Duons olika röster fungerar bra mot varandra. Texten tycker jag inte säger så mycket, men när tonerna är vackra så är orden inte det viktigaste.

På Spotify är Bruns "Big in Japan" ett annat bra tips.

Allt detta känns som jag skrivit förut. Det kanske är min nya grej, att återanvända inlägg. Men det ska väl vara bra för miljön.

Anonymitet

Det är jättebra med anonymitet i blogg-sammanhang. I bloggen så har jag ingen inställning som gör att en läsare måste röja sig ifall de vill kommentera något. Jag tycker det är kul med kommentarer, men jag får så få, så det känns bäst att låta folk välja sin anonymitet själva. Men det kan onekligen ge upphov till roliga missförstånd. Jag var t ex säker på att jag visste vem "maja" var, men där hade jag helt fel visade det sig. Ah well, ah well.

Chloe Villette

Jag såg på In Bruges igen, och konstaterade att jag nog är lite förälskad i karaktären Chloe Villette.

I själva verket bär Chloe det fantastiska namnet Clémence Poésy. Bara det gör mig knäsvag!

Speaking of which

Igår reflekterade jag lite över vilket som jag tycker är det bästa Seinfeld-avsnittet. Det är en flytande skala, jag kanske inte tycker samma sak om två veckor, men just nu är det avsnittet när George har skaffat peruk som leder.

George, som ju har ett väldigt högt hårfäste, får sig en dejt med sin nya peruk (alltså han får en dejt med en tjej, med sin nya peruk på huvudet), och till slut visar det sig att tjejen han dejtar själv är brasilianskt kal (på huvudet).

Ett klipp ur avsnittet

Valkyria

Jag såg på Valkyria tillsammans med Y igår, i hennes nya centrala våning.

I filmen planeras ett attentat mot Adolf Hitler, och det näst intill lyckas. Filmen var märkligt spännande, för precis som Y sa, så vet vi ju faktiskt hur det slutar till slut. Men spänningen handlade nog om själva upplevelsen av hur nära konspiratörerna faktiskt kom att lyckas med sitt uppdrag. Tom Cruise var som oftast bra.

Ett minus i filmen var alla gubbar, som jag tycker känns lite svåra att hålla reda på. Goebbels känner jag igen, men det är för att han steker hamburgare i ett Seinfeld-avsnitt.

Komplimanger

Det kan vara trevligt med komplimanger. Eller vem försöker jag lura, det är inte så att jag konstant får komplimanger så att jag måste sålla bort trevliga komplimanger från dryga komplimanger. Jag älskar komplimanger. Men de kan ha olika former. En form kan vara beröm, oftast komplimeras jag för klädstil, ögon, cynisk humor, doft och fotbollslår/-rumpa (hur kul är det egentligen? Jag vill ha svulstiga biceps och breda axlar som man kan hänga ett större antal kvinnor på). Men även en flirt kan vara så mycket som en komplimang, i varje fall tycker jag det.

En gång fick jag höra att jag luktade häst, på en väldigt specifik punkt på bröstkorgen. Jag undrade om jag skulle ta det som en komplimang, och det skulle jag inte. Det hade nog varit bäst att inte fråga, utan bara låtsats om att hästdoft är hett.

April, april, you stupid herring

Jag tror inte jag gick på några aprilskämt igår, vilket är synd, jag gillar att bli lurad av riktigt bra sådana. Själv så konstruerade jag ett aprilskämt för ett par år sedan. Tidigare så har jag frilansat ideellt på svenskafans.com, vilket jag nämnt tidigare. Aprilskämtet, som förmodligen inte kan återberättas för någon annan än en Tottenham-supporter, gick ut på att Tottenham under det följande året skulle spela i en osannolik tröjdesign.

Det mest osannolika med tröjdesignen var färgvalet, brunt och guld. Det roligaste med aprilskämtet var att Tottenham ett par månader senare presenterade ett nytt matchställ, i brunt och guld.

Här ser ni april-skämtet

Här ser ni hur den nya tröjan kom att se ut:

Gymbytet lagt på is

Men idag ska jag dit för att träffa någon säljare. Det känns nästan som att jag ska på någon intervju. Är jag tillräckligt fancy, arisk, fit eller rik för att börja tränas på deras guldkantade gym? Anyway, stötestenen blev att der framstod som att gymet ville ha hela avgiften på 4300 på ett bräde, och jag tyckte inte att det var ett alternativ. Men så hörde jag ett rykte om att gymet fakturerar min arbetsgivare, som i sin tur drar kostnaden på några löner. Om det är en möjlig lösning så ska jag från och med det omedelbaraste sluta tant-jumpa på F&S och istället Glamour-jumpa på SATS.

Syrad dröm

Jag hade en riktigt syrad dröm i natt, men jag minns inte exakt vad som hände. Jag hade i varje fall någon form av ödla/hårlös katt som jag hade hittat någonstans och tagit under beskydd. Men den försökte rymma hela tiden och varje gång jag fångade den ställde den till med ett jävla drama. Sista gången tog jag den inne på en affär på Kungsgatan här i stan.

Undrar vad det ska symbolisera? Är den hårlösa katten någon tjej? Mitt framtida barn? Ingen aning, och det är väl kanske bäst att inte veta.