Blogg-mobbing

Jag har aldrig fattat vad det går ut på. Egentligen har jag anat, jag har delvis gjort mig själv skyldig.

Men att skriva ner folk som inte kan läsa texten, och därmed inte försvara sig... det är något oschysst med det. Jag har nog försökt lugna ner mig med sådana saker, även om jag nog var ganska lugn innan. Men oavsett om man skriver om en anonym person eller kändis, så är det inte schysst. Samtidigt kan det vara lite kul med satir och parodi. Om jag hånar någon i denna blogg igen (det var nog idol-Sebastian senast) så ska jag maila personen ifråga så att vederbörande blir informerad om mitt påhopp! (Eftersom jag har noll minne och noll karaktär kommer detta troligen glömmas mycket fort)

Den dagen jag ägnar tid åt att skriva elakt inlägg efter elakt inlägg, är en dag då jag inte mår bra. Sedan måste jag behärska mig och inte störa mig på låga människor som gör sådant. Alla ogillar nog mobbare, även mobbarna själva, de har det nog värst, för de ogillar sina offer och sig själva. Själv har jag stått på båda sidor av fenomenet och är mer nöjd med att ha varit utsatt än att ha utsatt någon. Jag får försöka jobba upp lite karma med min ledargärning och donationer osv.

Flummigast hittills.

För tillfället

Så känns det som att man bara bloggar när livet egentligen är som mest händelselöst. När det verkligen händer grejer skiter åtminstone jag i att skriva om det. Det är väl kanske en viss överdrift, men ja, nu är det så att det hänt en hel del. Jag ha bland annat haft en pratstund med en legendar från den engelska ligafotbollen (och jag kände mig som 12 igen...) och varit på intervju för ett mycket trevligt fotbollsjobb, som jag i ärlighetens namn inte kan se att jag kommer få. Men om jag lyckades "lura" mig till intervju så kanske det kan gå hela vägen.

Mer om legendaren kommer nog dyka upp snart.

En intressant arbetsvecka är till ända

Det har varit en rätt tuff vecka med lite för lite sömn, varför jag lyckades försova mig till ett arbetspass som börjar 22.00. Jag har i varje träffat intressanta fotbollsmänniskor, stoppat slagsmål, övertalat en alldeles för berusad kvinna att ta en taxi hem i stället för att låta henne gå, och i fredags visade det sig att en före detta dejt jobbar extra på samma ställe.

Vi var moderna i början på 2000-talet och var på en dejt i Stockholm efter att ha fått kontakt på nätet. Vi träffades bara den gången. Det var ingen större dramatik kring det, utan det var väl bara så att ingen fattade tillräckligt med tycke.

Men jag kände inte igen henne, alls. Så i fredags "frontade" hon mig. Hon visste vad jag hette, och sa sitt namn, utan att jag kände igen det, eller hennes utseende. Jag var helt övertygad om att han blandade ihop mig med någon annan. Men när hon beskrev bilden som jag haft på den där sidan, så började bitarna falla på plats. Avgörande var nog när hon beskrev att suttit på McDonald's och sett Carola. Det är då klyschan "världen är liten" dras fram, om ingen förstod det.

Nu har jag för övrigt skaffat en gymkort här i Stockholm. Efter min insats i midnattsloppet i augusti har jag inte rört på mig alls, så det är nog läge. Jag tycker mig känna några sambo-kilon här och där.

Mina kompisar är mina föräldrar

När vi var i Örebro förra helgen så fick L träffa två av mina absolut bästa kompisar. Sån't är lite nervöst, lite som jag kan tänka mig att folk känner inför att presentera sin respektive för sina föräldrar. Jag träffar så sällan min mamma, och min pappa lever inte, så jag antar att vi på sätt och vis kommit förbi meet the parents-stadiet.

Hur som helst fick L ett big fat sign of approval av mina annars rätt återhållsamma vänner, och det är inget dåligt betyg alls, och jag förvånades över hur glad jag blev att höra det.

Att det låg världens godaste kladdkaka och väntade i fredags morse cementerade nog hennes position som otroligt omtyckt.

Cyklist

Inte som en cyklande person, utan adverbet, eller vad det nu blir. Att något går i en cykel.

Jag och L var i Örebro över helgen, och hade det bra. Vi gick ut på Ritz som öppnat i den klassiska lokalen Badhuset som huserat krogar (och vad många gymnasiediscon som avverkades där) och revyer genom åren, men nu alltså kör nattklubbsracet ännu en gång.

Krog-Örebro är i behov av nya ställen. Problemet är bara att så fort ett nytt koncept startar, så dras "alla" dit. Vi runt 25 går nu till Ritz, tydligen. Det förra stället dit vi gick sänkte åldersgränsen till 20, och det går ju inte, hur bra sällskap man än har. Så nu finns det i alla fall bara ett vettigt ställe återigen. Det är det faktumet som verkar vara cyklist, det har nästan aldrig funnits två vettiga ställen att välja mellan.

Jag tror för övrigt konkurrens är rätt bra grejer även för krogarna, deras fördelar kan liksom förstärkas då.

Mission Impossible?

En telefonförsäljare ringde idag, eller marknadsundersökare snarare.

-Hej, jag ringer från NN och vi gör en undersökning avseende 15-16-åringars köpbeteende (eller liknande). Bor det någon i den åldern i erat hushåll?

-Nej.

-Ok, tack och hej.


KUL jobb den tjejen måste ha. Hur tänkte man där? "Maria, du tar Stockholmskatalogen A-L, Fia, du tar M-Ö, och så letar ni efter 15-16-åringar!"

Hoppas för Marias och Fias skull att det inte är en rikstäckande undersökning. Är det sådant som kallas kostnadseffektivt?