Jag är en snäll ung man i sina bästa år

I regel så är jag faktiskt det. Jag kan haspla ur mig ogenomtänkta saker, men jag är snäll som Alfons, Tommy Söderberg och Björne i en och samma. Verkligen.

Jag har skrivit om fett-mobbningen på nätet. En tjej jag träffade för x år sedan hade isterfobi som hon själv kallade det. Jag förstår i och för sig att man inte tycker att det är attraktivt med feta, men finns det inte en skillnad i tonläget när folk pratar om sjukligt feta, i jämförelse med när de pratar om sjukligt smala? Jag har nog aldrig hört säga om en anorektiker -Hon får skylla sig själv som inte äter. Om feta hör jag oftare, -H*n får skylla sig själv som konstant äter onyttigt. Detta utan att verkligen veta hur det ligger till.

Ser jag en sjukligt smal person så gör det nog mer ont i hjärtat än om jag ser en sjukligt fet, jag kan erkänna det. Men jag har svårt att acceptera att feta personer bara har sig själva att skylla, utan undantag. Det finns sjukdomar, patologiska och mentala, som kan leda till både det fetare och det spinkigare tillståndet. Bara en sådan sak, fet/tjock klingar annorlunda än smal/mager.

Jag har några gånger den senaste tiden sett tjejer med dom där benen, där knäleden är bredare än låret, det håliga ansiktet och det oproportionerligt stora huvudet (eller snarare den oproportionerligt lilla kroppen i förhållande till huvudet - som ju inte krymper när man svälter), och det är väl helt enkelt det som fick mig att fundera, och skriva.

Själv har jag inte jättebra matvanor. Jag tänker på mörkt bröd istället för ljust ibland, och försöker tänka på hur jag äter innan och efter träningar, och det är mycket bättre än för kanske 12 år sedan. Då vägde jag 63 kg och var heroinchique. Nu är 77-78 kg fördelade på mina graciösa 181 cm - det är 15 kilos skillnad. Men på den heroinchiqua tiden så levde jag på skolmat, oboy, och rostade mackor. Det känns bra att jag i varje fall utvecklats inom något område sen tonåren!