Kom att tänka på att det finns ungefär lika många särskrivningshatare online som det finns människor som ondgör sig över feta människor. Jag vet inte vad de feta och särskrivarna gjort dessa människor, men det är alltid komiskt när en sådan hatare faller på eget grepp (t ex stavar fel, "ihopskriver", inte vet när "de", "dem", "vi", "oss" ska användas. Eller för den delen fett-hatarna som kan visa sig vara ungefär lika fit som Johan Glans).
Varför jag skriver om just dessa två grupper, är för att med handen på hjärtat, så har jag sett det överallt, i bloggar, på dejtingsidor och på lunar och på vuxen-lunar. Det är i min världsomspännande nät-värld det mest vanliga nät-hatet som finns.
Anyways, åter till det språkliga. Jag har fått höra att jag särskriver, och även om det kan hända av misstag, men om någon läsare tycker att jag särskriver så är det ofta läsaren som är en "ihopskrivare", vilket ju borde vara minst lika illa som särskrivare?
Skriver jag "hur som helst", så låt mig göra det, men rätta mig gärna när jag använder bindesträck lite för ofta (jag har nämligen grymt svårt att acceptera och veta vad jag ska göra med det svenska fenomenet att sätta ihop ord - förvisso praktiskt).
Nufotboll.
Saturday, January 31, 2009
Ipren, däremot, är för riktiga män
Snacka om att jag fick så jag teg efter mitt alvedon-skryt. Däckades av superfeber och sov nästan hela dagen igår. Till slut så föll jag för Ipren-frestelsen och tog mig ett par rackare. Jag vet inte om det är därför men idag känner jag mig sjuk fast utan symptom.
Nu ska jag försöka släpa mig ner på O'reallys för att inmundiga Tottenham vs Bolton.
Nu ska jag försöka släpa mig ner på O'reallys för att inmundiga Tottenham vs Bolton.
Friday, January 30, 2009
Tant-TV
I mitt snörvlande så ser jag på Tant-TV med Malou. Lustigt nog dök Maud Olofsson upp, vilket fick mig att tänka på en Rocky-stripp:
http://www.dn.se/content/1/c6/35/75/31/roc_20081130.gif
http://www.dn.se/content/1/c6/35/75/31/roc_20081130.gif
Alvedon är för möss
Jag brukar kunna hålla mig frisk. Ebola-patienter har gnidigt sina nakna kroppar mot mig och jag har ändå klarat mig, förkylda nyser i min mun utan att jag blir sjuk och jag tror knappt att jag vet vad magsjuka är.
Kanske är det för att jag hade astma som liten, I've paid my dues liksom.
Nu har jag i varje fall åkt på en sån irriterande förkylning. Feber, men troligen inte mer än 38, 5 grader. Jag menar att om man ska ha feber kan man lika gärna ha det ordentligt, så man ändå inte är medveten om skiten. Ge mig ruset av 40 graders feber alla dagar i veckan. Nu går jag bara runt utan aptit och småfryser lite. Trevligt dock att bli bortskämd med mat, té och massage, det vore kanske inte lika trevligt om jag var helt väck i feberdimma.
Kanske är det för att jag hade astma som liten, I've paid my dues liksom.
Nu har jag i varje fall åkt på en sån irriterande förkylning. Feber, men troligen inte mer än 38, 5 grader. Jag menar att om man ska ha feber kan man lika gärna ha det ordentligt, så man ändå inte är medveten om skiten. Ge mig ruset av 40 graders feber alla dagar i veckan. Nu går jag bara runt utan aptit och småfryser lite. Trevligt dock att bli bortskämd med mat, té och massage, det vore kanske inte lika trevligt om jag var helt väck i feberdimma.
Cobain x Orkanstyrka = Liam G
Det är kul att kunna bli positivt överraskad. Oasis hade sågats i kvällstidningarna efter spelningen i Göteborg, och Stockholms-giget brydde de sig inte ens om att skriva om. Lite trist är det, för det var faktiskt riktigt bra. Oasis var så bra som de är när Liam är Kurt Cobain x Orkanstyrka, och alla andra kvasi-rockakter kan dra åt helvete. Coldplay, Mando Diao, Killers, Strokes, ja precis vilka som helst. Sen kan de vara bra ändå, men varje gång de försöker leka rock så är det rätt bleka bredvid Oasis.
Jag trodde att Liams röst till sist slitits ut, och även om det är på väg därhän så var det ingen större fara med det. Trummisen, som jag fattade det en ny trummis, var riktigt bra. Jag ser det som ett litet minus att han körde glamrock-moves och snurrade och kastade trumpinnar, men så länge som Noel inte kör med den där hårdrocksspaken på gitarren så är det lugnt.
Jag är ingen flitig konsertbesökare, men det här var det bästa jag sett tillsammans med Oasis 1996, Ocean Colour Scene som värmde åt Oasis 1998-99 eller när det nu var, och Moneybrother 2007 på grymma Katalin i Uppsala. Den positiva upplevelsen fick mig att bli sugen på fler spelningar:
U2
Anna Ternheim
Mando Diao
Mera Moneybrother
Laleh
Timbuktu
Radiohead (om jag kan resa tillbaka till 90-talets mitt)
SKJUT mig om jag ens visar intressa för att besöka:
Håkan Hellström
Lars Winnerbäck
Tomas Andersson-Wij (Trötta jävel)
Tomas Ledin
Gyllene Tider
Jag trodde att Liams röst till sist slitits ut, och även om det är på väg därhän så var det ingen större fara med det. Trummisen, som jag fattade det en ny trummis, var riktigt bra. Jag ser det som ett litet minus att han körde glamrock-moves och snurrade och kastade trumpinnar, men så länge som Noel inte kör med den där hårdrocksspaken på gitarren så är det lugnt.
Jag är ingen flitig konsertbesökare, men det här var det bästa jag sett tillsammans med Oasis 1996, Ocean Colour Scene som värmde åt Oasis 1998-99 eller när det nu var, och Moneybrother 2007 på grymma Katalin i Uppsala. Den positiva upplevelsen fick mig att bli sugen på fler spelningar:
U2
Anna Ternheim
Mando Diao
Mera Moneybrother
Laleh
Timbuktu
Radiohead (om jag kan resa tillbaka till 90-talets mitt)
SKJUT mig om jag ens visar intressa för att besöka:
Håkan Hellström
Lars Winnerbäck
Tomas Andersson-Wij (Trötta jävel)
Tomas Ledin
Gyllene Tider
Wednesday, January 28, 2009
En sista grej
Jag kom bara att tänka på Zlatan. Alla kanske redan har sett det, men han dissade ju jerring-galan, för att motta ett fotbollspris nere i Italien. Det som måste ha varit den stora snackisen, måste ha varit Ibras hår.
"Rachel ringde, hon vill ha sin frisyr tillbaka"
Ciao
"Rachel ringde, hon vill ha sin frisyr tillbaka"
Ciao
"När det gäller mat är det viktigt att vara hungrig"
Briljant.
Nu blir det Stockholm, konsert och pittoreskt hotell i Gamla Stan. Sött.
Nu blir det Stockholm, konsert och pittoreskt hotell i Gamla Stan. Sött.
Harrys furbo
Ett av mina större intressen är Tottenham Hotspur. Jag ser matcher, skriver på forum och har även skrivit om klubben på Svenskafans under några års tid (och så har jag fått prata lite i fan-tv också! (22:35 in i klippet kommer min cameo)). Jag blev biten 1987, när de fick stryk mot självaste Örebro SK med 3-1 på dåvarande Eyravallen.
Under all den tiden har det varit motgång, medgång, och allmän stiltje, ungefär som Halmstad i allsvenskan.
Detta har medfört en rad tränarbyten, som för nävarande innebär att klubben har Harry Redknapp som tränare. Jag är inte övertygad. Tills igår låg laget på delad jumboplats med fyra andra lag, och det var ett av dem som Tottenham besegrade igår, med 3-1. Det som känns så tröstlöst är att för varje vinst laget tar, så sitter Redknapp säkrare som tränare. Det innebär fler märkliga värvningar och suspekta taktiska beslut.
Nåja, om jag mår dåligt när Roger Moore bra, så är det till stor del beroende det här lagets uteblivna framgångar, bitter motgångssupporter som jag är.
Så här kan jag se ut när jag själv är i fotbollstagen. Det är sällan man fångas på bra fotbollsbilder när man spelar i en division 5-klubb så jag får passa på att flaunta lite.
Under all den tiden har det varit motgång, medgång, och allmän stiltje, ungefär som Halmstad i allsvenskan.
Detta har medfört en rad tränarbyten, som för nävarande innebär att klubben har Harry Redknapp som tränare. Jag är inte övertygad. Tills igår låg laget på delad jumboplats med fyra andra lag, och det var ett av dem som Tottenham besegrade igår, med 3-1. Det som känns så tröstlöst är att för varje vinst laget tar, så sitter Redknapp säkrare som tränare. Det innebär fler märkliga värvningar och suspekta taktiska beslut.
Nåja, om jag mår dåligt när Roger Moore bra, så är det till stor del beroende det här lagets uteblivna framgångar, bitter motgångssupporter som jag är.
Så här kan jag se ut när jag själv är i fotbollstagen. Det är sällan man fångas på bra fotbollsbilder när man spelar i en division 5-klubb så jag får passa på att flaunta lite.
Varsel
Och inte the Jack Nicholson kind.
Just nu är det mycket ovisshet, företaget jag jobbar på varslar över hela Sverige. Sist in först ut är det som gäller, och eftersom vi är många nya där jag jobbar så är vi några stycken som hänger riktigt löst. Förmodligen behöver vi inte skära ner, men andra i regionen kan behöva göra det. De som blir varslade där, erbjuds istället jobb hos oss, enligt SIFU. Skulle jag visa mig vara anställd samma dag som någon, så är det äldst som blir kvar. En fördel med att vara gammal antar jag.
Lite lustigt att det varslas hejvilt när vi har en regering som lovade något helt annat. Sen är väl inte den finansiella krisen deras fel, men ändå, vilken paradox.
Just nu är det mycket ovisshet, företaget jag jobbar på varslar över hela Sverige. Sist in först ut är det som gäller, och eftersom vi är många nya där jag jobbar så är vi några stycken som hänger riktigt löst. Förmodligen behöver vi inte skära ner, men andra i regionen kan behöva göra det. De som blir varslade där, erbjuds istället jobb hos oss, enligt SIFU. Skulle jag visa mig vara anställd samma dag som någon, så är det äldst som blir kvar. En fördel med att vara gammal antar jag.
Lite lustigt att det varslas hejvilt när vi har en regering som lovade något helt annat. Sen är väl inte den finansiella krisen deras fel, men ändå, vilken paradox.
Out of sight out of mind
Det vi inte vet skadar oss inte, det är väl ingen större nyhet. Jag kom bara att tänka på det där uttrycker när jag just såg ett nyhetsinslag som berättade om kökspersonal som tappade makaroner på golvet, skyfflade över dem till en kantin och sedan skickade vidare maten till skolbespisningar, allt framför en dold kamera.
Äckligt, vidrigt och allt det där, men om en sån incident lyckas fastna på den dolda kameran, hur ovanligt är det egentligen? Hur många gånger har vi stoppat i oss grejer som exempelvis legat på golv eller skurits med otvättade händer? Hur många gånger har vi blivit matförgiftade? Jag har aldrig blivit det, och är en sån person som aldrig funderar på hur rent det är i köket egentligen. Kanske är det åren inom hotell och restaurang, men det finns många kök som knappast är kliniskt rena.
Hoppas jag inte jinxat något nu...
Äckligt, vidrigt och allt det där, men om en sån incident lyckas fastna på den dolda kameran, hur ovanligt är det egentligen? Hur många gånger har vi stoppat i oss grejer som exempelvis legat på golv eller skurits med otvättade händer? Hur många gånger har vi blivit matförgiftade? Jag har aldrig blivit det, och är en sån person som aldrig funderar på hur rent det är i köket egentligen. Kanske är det åren inom hotell och restaurang, men det finns många kök som knappast är kliniskt rena.
Hoppas jag inte jinxat något nu...
Jag ska se Oasis ikväll...
...och är väl rätt inställd på att den förälskelsen jag haft i dem sedan 1994 för all framtid kommer dö. Jag har sett dom live två gånger. Senast var i Globen, när de turnerade med Be Here Now. Jag vet inte vilket år det begav sig, 1999 kanske. Men det var överdimensionerade telefonkiosker och klockor på scenen. Bara det faktum att dåvarande duktige trummisen Alan White hade dubbla baskaggar på sitt trumset skrek liksom att Oasis helt tappat fotfästet. Efter Be Here Now har jag bara köpt någon mer skiva, och jag vet inte ens hur många andra skivor de har släppt.
Min första konsert med Oasis var 1996, Sjöhistoriska Muséet. Grymt vädet och ett stort fält med 15000 personer och en överjävligt bra konsert. Liam G fick nära nog en smocka av Chuck Taylor i canvas-version (otippad skomodell med tanke på publiken...), och hotade med att bryta setet. Någon vecka efter spelningen på Sjöhistoriska så gjorde bandet de enorma spelningarna i Knebworth inför 2 x 125 000 åskådare. 125 000 per spelning, det är helt bisarrt mycket!
Jag avslutar detta inlägget med liveklipp från Oasis då och nu. Sen sörjer jag den tid som flytt.
En minut från Götlaborg 2009 (spelningen fick typ ett minus i betyg av AB)
Maine Rd, våren 1996. Cover på Slades 'Cum On Feel the Noize' av alla låtar
Jag hoppas dom kan skrälla och bjuda på något liknande igen.
Min första konsert med Oasis var 1996, Sjöhistoriska Muséet. Grymt vädet och ett stort fält med 15000 personer och en överjävligt bra konsert. Liam G fick nära nog en smocka av Chuck Taylor i canvas-version (otippad skomodell med tanke på publiken...), och hotade med att bryta setet. Någon vecka efter spelningen på Sjöhistoriska så gjorde bandet de enorma spelningarna i Knebworth inför 2 x 125 000 åskådare. 125 000 per spelning, det är helt bisarrt mycket!
Jag avslutar detta inlägget med liveklipp från Oasis då och nu. Sen sörjer jag den tid som flytt.
En minut från Götlaborg 2009 (spelningen fick typ ett minus i betyg av AB)
Maine Rd, våren 1996. Cover på Slades 'Cum On Feel the Noize' av alla låtar
Jag hoppas dom kan skrälla och bjuda på något liknande igen.
More feet on the streets than coppers on the beat
Just, jag hade en blogg också.
Vad som fick mig att prova att skriva igen efter så lång tid vet jag inte, men Guy Ritchies senaste film är absolut en del av de utlösande faktorerna.
Filmen är inte helt otippat stöpt i samma form som Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Det är egentligen lite tråkigt. Jag gillar hans filmer, utan att vara överförtjust. Det är lite för inne att gilla film som ser ut som en blandning mellan musikvideos och uzbekisk dogma. Men det är ju bara en stil, ett sätt att få något att se ut. I mitt tycke så är Rocknrollas skeende alldeles för onlinjärt, men det kan bero på att jag nästan helt surnat på "parallella skildringar/livsöden" och liknande koncept när det gäller film.
(Ett bra exempel på en motsats är t ex Transsiberian med Woody Harrelson. WH och hans vackra partner åker med ett tåg, och börjar resan på en station (shock! horror!). Under resans gång tillstöter några problem. Busenkelt koncept, till och med en sjuåring med koncentrationssvårigheter kan följa storyn, och så även jag, en 30-plussare med koncentrationssvårigheter.)
Anyways, den stora biffen jag har med Ritchies filmer är att han får England att vara så flaschigt/farligt. Missförstå inte, jag älskar England på många sätt, men knappast för de element som Ritchie skildrar. När jag tänker England så tänker på Benny Hill, plankan, och té-drickande Earl Greys med hårkvastar som sticker ut ur ett par Buttericks-stora öron.
Mina erfarenheter av England som gansgter-kungadöme är att jag som nervös 16-åring hamnade i slagsmål i en busskö i Hastings, och under det senaste London-besöket blev jag erbjuden att köpa en fax på öppen gata. Utöver det har det väl funnits lite hetsiga fotbollssupporters i omgivningarna, men ändå hur lugnt som helst. Either way, flertalet besök i London, samt enskilda visiter i Hastings, Leeds, Manchester och Edinburgh (GB, inte England, jag vet. Potatis/potäter) har inte bjudit på några Guy Ritchie-scener än, vilket jag väl ska vara glad för.
Det sista inslaget i min Ritchie-biff är alla flashiga uttryck som används. När Oasis släppte skivan Be Here Now, så fick den en del kritik. Dels för att de flesta låtarna stank, men även för att det var lite för många flashiga uttryck, och jag tycker att det problemet finns i Guy Ritchies filmer. Turk i Snatch har dessutom bara ett tonläge, och betonar sina meningar likadant i princip hela tiden.
Om Ritchie kan göra en film utan Laters, Oi! My son, Do me a favour, Jog on, Sharpish och you've got more feet on the streets than coppers on the beat så tror jag att han kan få till en fullträff.
Vad som fick mig att prova att skriva igen efter så lång tid vet jag inte, men Guy Ritchies senaste film är absolut en del av de utlösande faktorerna.
Filmen är inte helt otippat stöpt i samma form som Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Det är egentligen lite tråkigt. Jag gillar hans filmer, utan att vara överförtjust. Det är lite för inne att gilla film som ser ut som en blandning mellan musikvideos och uzbekisk dogma. Men det är ju bara en stil, ett sätt att få något att se ut. I mitt tycke så är Rocknrollas skeende alldeles för onlinjärt, men det kan bero på att jag nästan helt surnat på "parallella skildringar/livsöden" och liknande koncept när det gäller film.
(Ett bra exempel på en motsats är t ex Transsiberian med Woody Harrelson. WH och hans vackra partner åker med ett tåg, och börjar resan på en station (shock! horror!). Under resans gång tillstöter några problem. Busenkelt koncept, till och med en sjuåring med koncentrationssvårigheter kan följa storyn, och så även jag, en 30-plussare med koncentrationssvårigheter.)
Anyways, den stora biffen jag har med Ritchies filmer är att han får England att vara så flaschigt/farligt. Missförstå inte, jag älskar England på många sätt, men knappast för de element som Ritchie skildrar. När jag tänker England så tänker på Benny Hill, plankan, och té-drickande Earl Greys med hårkvastar som sticker ut ur ett par Buttericks-stora öron.
Mina erfarenheter av England som gansgter-kungadöme är att jag som nervös 16-åring hamnade i slagsmål i en busskö i Hastings, och under det senaste London-besöket blev jag erbjuden att köpa en fax på öppen gata. Utöver det har det väl funnits lite hetsiga fotbollssupporters i omgivningarna, men ändå hur lugnt som helst. Either way, flertalet besök i London, samt enskilda visiter i Hastings, Leeds, Manchester och Edinburgh (GB, inte England, jag vet. Potatis/potäter) har inte bjudit på några Guy Ritchie-scener än, vilket jag väl ska vara glad för.
Det sista inslaget i min Ritchie-biff är alla flashiga uttryck som används. När Oasis släppte skivan Be Here Now, så fick den en del kritik. Dels för att de flesta låtarna stank, men även för att det var lite för många flashiga uttryck, och jag tycker att det problemet finns i Guy Ritchies filmer. Turk i Snatch har dessutom bara ett tonläge, och betonar sina meningar likadant i princip hela tiden.
Om Ritchie kan göra en film utan Laters, Oi! My son, Do me a favour, Jog on, Sharpish och you've got more feet on the streets than coppers on the beat så tror jag att han kan få till en fullträff.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
