Kick Ass

Vilken film!

Jag har blivit sämre och sämre på att beskriva filmer, men om ni gillade Kill Bill så tror jag ni kommer gilla den här. Idag såg jag den på "datan" men kommer definitivt se den på bio. Kill Bill har inte en chans i jämförelse (jag gillar att svära i kyrkan (även om den är tom)).

Brad Pitt är med och producerar, och förutom Kill Bill-vibbar så fanns det även lite Burn After Reading-vibbar. 4 allsånger av 5!

Trailer:

http://www.youtube.com/watch?v=krOzVRj9z88

Paris, sacre bleu!

I helgen trippade vi till Paris. Det var en födelsedagspresent till mig, och det var kul att få se en stad i ett land som jag aldrig varit i. Jag har fått för mig att jag vill upptäcka Europa, hellre än att hasa runt med ryggsäck i varma u-länder, men Paris fick mig att vackla lite på den punkten.

Parisarna är lite "färgstarka". En tjej satte sig bredvid oss på tunnelbanan och klippte naglarna så det yrde nagelklipp i vagnen. Vi köpte vin på ett ställe som fullständigt stank av fotsvett (ost?), och blev inte otippat antastade av senegaleser som skulle tvinga på oss armband. Tråkigt nog för dem så hade vi inte kontanter - armband gratis, merci!

Av attraktionerna så såg vi tunnelbanan, Sacre Coeur, tunnelbanan, Eiffeltornet, tunnelbanan, Louvren och tunnelbanan. Jag är verkligen inte konsintresserad, och således var inte Mona Lisa så mycket mer än en tavla, till min flickväns irritation.
Den franska maten lös väl inte med sin frånvaro, men vi sökte inte heller upp den. Grodor och sniglar fick vänta, vi gick på beprövade italienska och amerikanska koncept, och hamnade på en intressant krog i lördags. L observerade det snabbt, emedan hon fick påtala det för mig. "Jag tror vi är på en gay-restaurang" sa hon. När jag undrade över hennes slutsats så sa hon att jag skulle se mig om, och mycket riktigt, det var enkönade par överallt. Men öppensinnad och allmänt fantastisk som jag är så gjorde det inte mig något, och vi hade trevligt.
Resans anti-klimax var Eiffeltornet. Efter en kvarts köande såg jag på skylten vid entrén att det sista etaget var stängt, och att det som högst gick att åka upp till det andra etaget. Vi hade riktig tur med vädret den kvällen, så det var frustrerande att inte få se utsikten från högst upp. Jag blev sugen på att klättra upp själv (är såklart helt övertygad om att jag hade fixat det), men vi förblev på det futtiga andra etaget.

35 spänn för en burk med cola? Jogga vidare...

Jag fick leka filmstjärna i tunnelbanan, så nu har jag spelat in film med Jude Law och RD Jr.

Dessutom fick jag en möjlighet att slå ihjäl myten om mig själv som Hugh Grant-kopia.

Sherlock Holmes

Allt Guy Ritchie verkar ha behövt är en redan existerande karaktär att berätta kring. Till skillnad från hans tidigare filmer så är denna inte proppad med konstiga scener byggda på två one-liners fyllda med "coola" uttryck. Sherlock Holmes är definitivt det bästa Ritchie gjort hittills. Pluspoäng för att "Rocky Road to Dublin" (får ni tag på versionen av Finnegans Wake så ge den en chans) fick lite utrymme under den annars halvtråkiga slagsmåls-scenen. Men det är väl grejen med Ritchie, du kan ta Guy från gatan med aldrig gatan ur Guy, och det ska vi veta om.

In any case, se den!

Hurt Locker

Jag är ett stort fan av krigsfilmer. Inte vilka krigsfilmer som helst, men det finns många krigsfilmer som jag tycker om. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det har något att göra med tanken på utsatthet, isolering, gruppdynamik och kärlek mer än hat, död och våld. Detta gör även att fängelsefilmer och filmer med temat andra världskriget platsar som en stor favorit-kategori.

Filmer med detta tema som jag tycker om sedan tidigare är Jarhead, Schindler's List, The Kingdom, Den Gröna Milen (för fängelsetemat då...), och The Hill (Sean Connery, från 60-talet skulle jag tippa). Samtidigt sväljer jag inte vad som helst, och Den Tunna Röda Linjen har aldrig fastnat och inte heller serier som Band of Brothers.

I vilket fall som helst - härom veckan såg jag Hurt Locker och det var en riktigt bra film. Spännande samtidigt som det känns som att man som tittare tas med på insidan av allt. Filmen handlar om en bombdesarmeringsstyrka (det finns definitivt mer korrekta benämningar, men jag är inte cool, jag har ingen tribaltatuering och jag har inte gjort lumpen, så det är bara att hålla till godo) som får ett nytillskott som visar sig vara lite av en hot shot, och samtidigt duktig på det han gör.

Avatar 3D

Fantasy är inte riktigt min hatt när det kommer till film-genrer, men efter en väns idoga tjatande så gick jag med och såg på 3D-versionen av Avatar. På köpet skulle vi ju få pop-brillor, och inte går det att säga nej till det, hipp som jag är.

Jag hade ursprungligen väntat mig 3D a la TV-piraterna, det vill säga glasögon med en ram av papp och där "glasen" består av blå respektive röd plastfilm. Så konceptet med pop-glasögon kändes intressant (och i någon mellansvensk hockeystad så finns det säkert något halv-vilset popsnöre med Söder-komplex som kan tänka sig bli i lurad att dessa glasögon är de nya svarta glasögonen - och de är ju faktiskt både svarta och nya).

Det låter klyschigt, men det fanns definitivt sekvenser där jag trodde mig kunna sträcka ut en hand och ta på föremål som visades på filmduken. Avatars plot kändes inte så jätteunik, men jag ser fram emot att få se en krigsfilm eller annan actionfilm på samma sätt. Den något skruvade delen av mig undrar hur erotisk film skulle te sig under dessa förutsättningar.

Jag rekommenderar i varje fall Avatar, om inte för handlingen så för teknologin.

Heaven

Såg på Heaven, som är vad man kanske kan kalla en spagetti-thriller med Cate Blanchett och Giovanni Ribisi. Hon försöker sätta stopp för en knarkhandlare som den korrupta italienska polisen carabinieri inte sätter stopp för själva. Det går snett, och hon blir tagen av den korrupta carabinieri, där Ribisi jobbar och skaffar tycke.

Snygg film, framför allt. Bildproduktionen ger fem Wilsons av fem möjliga. Skådespeleriet är bra likaså, framförallt tycker jag Ribisi gör en bra insats.

Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=tBVLiyAqbJ4

Marion Cotillard

Det är en väldigt bra anledning att se på Public Enemies. Fantastisk. Men det var ont om bilder på henne där hon inte såg röda mattan-stilad ut, så här kommer en där hon är överdrivet modellstilad istället. Nåja, se filmen så fattar ni.

Appaloosa

Såg denna film igår. Rätt så egendomlig Västern med Ed Harris, Viggo Mortensen och hon René Schwellwegger eller vad hon heter.

Men även om den var lite egendomlig så var det rätt så bra och underhållande. Filmen regisserades av Ed Harris själv, och även om det var en del komiska inslag som fick en att undra om det var gjort med avsikt eller inte, så fanns det några scener då spänningen kunde förmedlas genom rutan. Sevärd absolut, och definitivt bättre än "3:10 to Yuma" (don't get me started...), även om storyn känns lite tunn. Filmens skurk går t ex från rödnackad farmägare till att bli rik affärsmän i ett nafs. Litet extra plus för ett manus som sticker ut lite.

En del kör med twitter, jag kör med kvitter

Apropå filmskådisar, det var alldeles för länge sedan jag såg något med denna vackra kvinna, hon är all kinds of nice:

För den som inte känner igen henne, så är det Natalie Portman. Första gången såg jag henne i "Leon". Förvisso söt, men bara barn. Vilket jag med var då förvisso. I "Closer" och "V for vendetta" är det helt ok att sukta.

Apropå Portman, så kom jag att tänka på Virginie Ledoyene, som spelade den franska tjejen i "The Beach". Kopplingen mellan henne och Portman är väl oklar, men kanske är de lite lika.

Type casting

Jag satt och tänkte på serien House eller Dr House eller vad den nu heter. Den verkar hur poppis som helst, tydligen går det att göra komiska sjukhusserier fler än en gång. I varje fall så tänkte jag på huvudpersonen, Dr House, och hans extremt trötta och monotoma replikerande. Börjar det inte bli gammalt redan för länge sedan? Nu har just det kanske inte så mycket med "type casting" att göra. Med "type casting" syftar jag på fenomenet att vissa skådisar tenderar att spela samma sorts karaktärer i olika filmer och serier. Och självaste Dr House var med i någon film, jag kommer inte ihåg vilken (jag tror Keanu Reeves var med i samma film), som någon form av internutredare hos polisen. Givetvis samma trötta stil. Jag förstår att det är poppis ibland att vara lite cynisk och bitter och trött, men jag har i varje fall tröttnat redan.

Mer klockrena fall, det vill säga mer etablerade skådespelare som tenderar att ha samma karaktärsdrag i sina roller är Matt Damon (finns det någon film där han inte är genialisk, eller på annat sätt superbegåvad?) och Denzel Washington (världens vitaste afroamerikan) som skulle få vilken presidentkandidat som helst att framstå som Hans Scheike - även när han spelar skurk. I Sverige kan jag nog inte utse en motsvarighet eftersom jag ser för lite svensk film, men Mikael Persbrandt och dito Nykvist känns givna.

Livrädd på ca 100 meters höjd

Tur att frisyren var snygg i varje fall. Tur att det ser ut som hela tupén sitter på sniskan i varje fall.

Vi flög lite matta också, hysteriskt kul tydligen, jag ser ut som en av zigenarna i "Svart katt, vit katt".

Nejdå

Trots mitt tillbringande av ca 50 minuter framför filmen "Ondskan", så har jag inte lyckats se vettigt svenskt skådespeleri, filmens status till trots. Jag får bara vibbar av en sorgsnare variant av roliga timmen. Sen kan jag dock, trots min egenskap av hane, förstå varför kvittret gillar någon som Andreas Wilson eller vad han heter.

Phoenix på linjen

Jag tänkte använda mitt 200:e inlägg till att kungöra att jag nu sett den filmatiserade berättelsen om Johnny Cash. Jag är inget större fan av den bonniga 'bång-bång bång bäng-bäng bäng bäng bäng bå-bå-bång'-rytmen, och berättelsen kändes sorglig på sina ställen, men berättad för, bland annat av bråkiga bröder från Manchester och till och med artister från fina Sverige. Jag var grymt skeptisk innan jag såg filmen. Jag är allergisk mot Reese Whiterspoon (jo, det går att vara för söt) och hennes roll som madonna under Cash' uppgång, nedgång och förvandling till Daniel Westling, har även den setts så många gånger förr. Men en film är inte automatiskt dålig bara för att den är klichet-artad, Johnny Cash' musik inte bättre tack vare historien om honom, och även om Whiterspoon så skulle spela in Monster skulle hon fortfarande vara en Stepford Wife i mina ögon. Godkänd film, in so many words.

Taken

Sitter i bil på en alldeles för lång resa efter en bortamatch. Varför inte blogga om en slätstruken film under tiden? Jag såg på Taken med L Neeson, och det är bara att konstatera att Schindler var länge sedan, och inte någon actionhjälte. Det var töntig dialog och Neeson kändes alldeles för gammal för rollen. Känn inte att det är något ni måste se, för guds skull.

Travolta för en kväll

Ikväll är en lugn kväll, men igår var en mer livad kväll. Det var kårfest med gamla studie-kamrater, och temat var film. Just vår klass hade Grease att jobba med. Rätt roligt, och tjejerna blev otroligt fina, precis som de var på den tiden på riktigt.

För min del blev det svarta jeans, boots, vit t-shirt, Lucky Strike-cigarett bakom örat, röd kam i bakfickan och strumpor som det stod "Rebel" på med stora vita blockbokstäver. Håret var hårt vaxat och bakåtkammat. Egentligen var det väl inte jättestor skillnad mot hur jag brukar se ut, så jag trivdes i den utstyrseln.

Nedan en bild på spektaklet. Jag skulle vilja lägga upp lite bilder på kamraterna också, men alla vet inte att jag bloggar (inte för att det är hemligt), och jag vill inte lägga upp bilder på andra hur som helst. Så du som läser: håll till godo, det är vad som bjuds!

Chloe Villette

Jag såg på In Bruges igen, och konstaterade att jag nog är lite förälskad i karaktären Chloe Villette.

I själva verket bär Chloe det fantastiska namnet Clémence Poésy. Bara det gör mig knäsvag!

Valkyria

Jag såg på Valkyria tillsammans med Y igår, i hennes nya centrala våning.

I filmen planeras ett attentat mot Adolf Hitler, och det näst intill lyckas. Filmen var märkligt spännande, för precis som Y sa, så vet vi ju faktiskt hur det slutar till slut. Men spänningen handlade nog om själva upplevelsen av hur nära konspiratörerna faktiskt kom att lyckas med sitt uppdrag. Tom Cruise var som oftast bra.

Ett minus i filmen var alla gubbar, som jag tycker känns lite svåra att hålla reda på. Goebbels känner jag igen, men det är för att han steker hamburgare i ett Seinfeld-avsnitt.

van Veeteren

Han är lite lik Farmen-Christina. Hon som bråkade och satt i fängelse och allt vad det var.

Quentin Tarantino

Säg vad man vill om alla hans filmer, men det går inte att komma ifrån att boxen är jävligt snygg!

In Bruges 2.0

Jag kan inte sluta fnyssa åt detta:

“The boy has the capacity to change, the boy has the capacity to do something decent with his life”

“Excuse me Ken, I have the capacity to change!”

“Yeah, you do, you have the capacity to get fucking worse!”

“Ah yeah, now we’re getting down to it!”

“Harry, Let’s face it. I’m not being funny, I mean no disrespect, but you are a cunt. You’re a cunt now, you’ve always been a cunt. And the only thing that’s gonna change is that you’re gonna become an even bigger cunt, and maybe have some more cunt kids…”

“Leave my kids fakkin out of it, what’ve they done? You fakkin retract that bit about my cunt fakkin kids!”

“I retract that bit about your cunt fakkin kids!”


Om jag inte såg helt fel var filmen nominerad till en Oscar för bästa manus, no wonder.

Någon driftig själ har klippt ihop några scener från filmen och tubat dom.

http://www.youtube.com/watch?v=PVClvMEQET8&feature=related

På 5:30 finns dialogen ovan.