El Choco

För ett tag sedan läste jag El Choco, av svenske Jonas Andersson. Han åkte fast för smuggling av kokain i Bolivia, och hamnade då på ett fängelse där. Boken beskriver hans processande om att få komma tillbaka till Sverige, och även den korrupta tillvaron i ett bolivianskt fängelse. Språkmässigt är det ingen större prestation, även om det är en annan skribent än själva huvudpersonen. Men det är tillräckligt spännande för att fortsätta läsa.

Villkoren i fängelset var märkliga och hårda, skitiga. Givetvis får man det att låta extra hårt och skitigt och märkligt i en litterär skildring. Men faktum är att turister släpptes in och ut fängelset, för guidade turer. Familjemedlemmar tilläts bo över hos fångarna, således kunde barn springa runt på fängelsegården. När en lite tyngre brottsling checkade in så renoverade han och byggde om, så han fick sig en lägenhet... slå ut några väggar har, riv ett tak där, klart.

Huvudpersonens förmåga att sätta sig själv i skiten ställde till det för honom vid flera tillfällen, och som läsare kunde jag bli lite förbannad ibland. Varför delta i ett jävla upplopp när du bara kan förlora på det, och du inte ens är tvungen? Eller varför mucka gräl med en av de mäktigare banditerna där inne, när du egentligen bara kan förlora på det? Att det i boken sedan löste sig på så sätt att de mäktigare banditerna bara plötsligt sket i sina vendettor mot svensken är en annan poäng. De bygger sitt rykte på att vara farliga banditer, öga för öga och allt det där. Men när svensken bråkade med dem, så lät de bara saker bero. Jag vet inte, det är en del i boken som jag stör mig på. Men absolut tillräckligt bra för att jag skulle tycka den var bra. Inte illa!

Flykten - R Vrba

Nu har det brunnit i proppskåpet, jag har läst en "skönlitterär" bok. Vilket var evigheter sedan. Den senaste boken jag läste som inte var en anatomi-bok var en självbiografi om en fotbollstränare som heter Martin Jol. Jag inser att det inte riktigt räknas, så jag antar att den senaste är Choke, av Chuck Pahlaniuk (skrev även Fight Club).

I varje fall, jag fick ett litet uns av boksug, och ville ha något enkelt, spännande men inte svenskt. Det blir alldeles för avskalat och vardagligt har jag inbillat mig. Även om det skulle handla om världens värsta massmördare som härjade i Sverige och hade ebola och grodinfluensan, så skulle det inte bli en spännande bok av en svensk författare. Ungefär som dirty talk på svenska (Som alla vet är jag ingen expert på svensk litteratur, eftersom den senaste svenska bok jag läste måste ha varit sagan om sune eller berts dagbok - uppskattade förvisso).

I varje fall, boken jag läste heter Flykten och skrevs av Rudolf Vrba. Bokens baksida, bästa skiten sen skivat bröd, annonserade att det handlade om Vrbas egen flykt från Auschwitz. Inte bara var det så spännande som jag hoppats på, utan den var även enkelt skriven, rakt på sak, OCH om någon hade något att berätta om livet, så måste det vara Vrba.

Han beskriver en nästan osannolik tur i boken, och det var väl just vad som krävdes för att klara sig från lägret.

När jag löste alla äppel, päppel, piron, paron-böckerna på lågstadiet efter att ha tagit hem dom i smyg över en kväll så kände jag mig lite tom inombords - vad göra nu? (Dessutom blev jag utskälld av fröken. Heja Sverige!) Lite samma känsla har jag nu. Jag vill nästan läsa boken om igen, men jag ska nog försöka hitta något annat.

Och pocketböcker is the shizzle.