Die Fälscher

Jag har sett på tysk film. Det händer inte ofta att jag ser annat än amerikansk och kanske brittisk film (kalla mig gärna opretentiös eller bara kulturdöd), men nu har jag alltså sett en tysk film. Den heter die Fälscher (falskmyntarna är den svenska titeln) och handlar om judar som under sitt fångenskap hos nazisterna får jobba med att förfalska dollar och pund för att försvaga alliansens ekonomi.

Helt ok film, som säkert skulle tjäna bra som undervisningsmaterial för de tyskalärare som kan sträcka sig till att visa film på lektionerna.

Detsamma gäller för övrigt de gravt överskattade Arn-filmerna, som med sitt usla skådespeleri och replikväxling åtminstone berättar intressanta historier.

Apropå det usla skådespeleriet så låter det i svensk film lite som i skolan, på engelskalektionerna. Replikväxlingen sker lika naturligt i svensk film som när engelskaläraren utsåg två personer att läsa upp en dialog ur läroboken. Dessa skådespelarinsatser når sina klimax när den ena karaktären ska avbryta den andra, och det alltid slutar med att karaktären som blir avbruten hinner sluta prata mitt i sin mening innan själva avbrottet faktiskt kommer. Att man får se sånt i en mellanstadieklass kan jag köpa, men att få se det i en film, det är helt odugligt.

Apropå svensk skådespelarelit, ni har väl sett Micke Persbrandts konstpaus i den där "biståndsreklamen"? 1.15 in i klippet kommer den, insatsen som skiljer Persbrandt från all annan skit som hedrat Rederiet-scenen men sin närvaro. Insatsen som vilken läskunnig 12-åring som helst skulle kunna åstadkomma.