Phoenix på linjen

Jag tänkte använda mitt 200:e inlägg till att kungöra att jag nu sett den filmatiserade berättelsen om Johnny Cash. Jag är inget större fan av den bonniga 'bång-bång bång bäng-bäng bäng bäng bäng bå-bå-bång'-rytmen, och berättelsen kändes sorglig på sina ställen, men berättad för, bland annat av bråkiga bröder från Manchester och till och med artister från fina Sverige. Jag var grymt skeptisk innan jag såg filmen. Jag är allergisk mot Reese Whiterspoon (jo, det går att vara för söt) och hennes roll som madonna under Cash' uppgång, nedgång och förvandling till Daniel Westling, har även den setts så många gånger förr. Men en film är inte automatiskt dålig bara för att den är klichet-artad, Johnny Cash' musik inte bättre tack vare historien om honom, och även om Whiterspoon så skulle spela in Monster skulle hon fortfarande vara en Stepford Wife i mina ögon. Godkänd film, in so many words.