More feet on the streets than coppers on the beat

Just, jag hade en blogg också.

Vad som fick mig att prova att skriva igen efter så lång tid vet jag inte, men Guy Ritchies senaste film är absolut en del av de utlösande faktorerna.

Filmen är inte helt otippat stöpt i samma form som Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Det är egentligen lite tråkigt. Jag gillar hans filmer, utan att vara överförtjust. Det är lite för inne att gilla film som ser ut som en blandning mellan musikvideos och uzbekisk dogma. Men det är ju bara en stil, ett sätt att få något att se ut. I mitt tycke så är Rocknrollas skeende alldeles för onlinjärt, men det kan bero på att jag nästan helt surnat på "parallella skildringar/livsöden" och liknande koncept när det gäller film.

(Ett bra exempel på en motsats är t ex Transsiberian med Woody Harrelson. WH och hans vackra partner åker med ett tåg, och börjar resan på en station (shock! horror!). Under resans gång tillstöter några problem. Busenkelt koncept, till och med en sjuåring med koncentrationssvårigheter kan följa storyn, och så även jag, en 30-plussare med koncentrationssvårigheter.)

Anyways, den stora biffen jag har med Ritchies filmer är att han får England att vara så flaschigt/farligt. Missförstå inte, jag älskar England på många sätt, men knappast för de element som Ritchie skildrar. När jag tänker England så tänker på Benny Hill, plankan, och té-drickande Earl Greys med hårkvastar som sticker ut ur ett par Buttericks-stora öron.

Mina erfarenheter av England som gansgter-kungadöme är att jag som nervös 16-åring hamnade i slagsmål i en busskö i Hastings, och under det senaste London-besöket blev jag erbjuden att köpa en fax på öppen gata. Utöver det har det väl funnits lite hetsiga fotbollssupporters i omgivningarna, men ändå hur lugnt som helst. Either way, flertalet besök i London, samt enskilda visiter i Hastings, Leeds, Manchester och Edinburgh (GB, inte England, jag vet. Potatis/potäter) har inte bjudit på några Guy Ritchie-scener än, vilket jag väl ska vara glad för.

Det sista inslaget i min Ritchie-biff är alla flashiga uttryck som används. När Oasis släppte skivan Be Here Now, så fick den en del kritik. Dels för att de flesta låtarna stank, men även för att det var lite för många flashiga uttryck, och jag tycker att det problemet finns i Guy Ritchies filmer. Turk i Snatch har dessutom bara ett tonläge, och betonar sina meningar likadant i princip hela tiden.

Om Ritchie kan göra en film utan Laters, Oi! My son, Do me a favour, Jog on, Sharpish och you've got more feet on the streets than coppers on the beat så tror jag att han kan få till en fullträff.