Close call men ändå inte alls

I slutet av mitt jobbpass igår natt så pratade jag med min kollega innan jag skulle hem för dagen. Under samtalet märkte jag hur jag började se dubbelt, och efter ett tag märkte vi båda två hur jag började prata fel. Jag skulle inte säga slöddra, men jag satte in fel bokstäver i enkla ord. I stället för "bil" så kunde jag säga "fil".

I det läget kändes det väldigt vettigt att inte åka kollektivt hem, svimma och trilla ner på tunnelbanespåret, så jag ringde en taxi och hem till min flickvän och förvarnade om mitt skick. Bara att ringa vara ett projekt. Siffrorna kunde jag, men i vilken ordning de skulle slås hade jag tydligen "glömt".

Väl i taxin började min högra hand domna bort och sticka. Fast inte hela handen samtidigt, utan finger för finger.

När jag sedan kom hem hade jag inte mycket till val, det var sjukhuset som gällde. Jag ville bara lägga mig och sova, men det fick jag inte. På sjukhuset gjorde de först en röntgen och huvudet och såg inget (höhö), men de ville vara säkra på att jag inte fått en hjärnblödning så därför satte de mig i magnetröntgen, och där ska ju allt synas. De hittade inga tecken på hjärnblödning, vilket naturligtvis känns som lite av en lättnad. Troligtivs handlar det om ett migrän-anfall, men ett par av symtomen är lite ovanliga om jag har förstått det rätt.

Det var i varje fall lite otäckt, men mest rädd blev jag nog när min flickvän blev rädd. Hade jag varit själv hade jag nog bara gått och lagt mig. Vilket hade gått bra eftersom det bara var migrän, men det hade nog inte varit det bästa med en hjärnblödning.