El Choco

För ett tag sedan läste jag El Choco, av svenske Jonas Andersson. Han åkte fast för smuggling av kokain i Bolivia, och hamnade då på ett fängelse där. Boken beskriver hans processande om att få komma tillbaka till Sverige, och även den korrupta tillvaron i ett bolivianskt fängelse. Språkmässigt är det ingen större prestation, även om det är en annan skribent än själva huvudpersonen. Men det är tillräckligt spännande för att fortsätta läsa.

Villkoren i fängelset var märkliga och hårda, skitiga. Givetvis får man det att låta extra hårt och skitigt och märkligt i en litterär skildring. Men faktum är att turister släpptes in och ut fängelset, för guidade turer. Familjemedlemmar tilläts bo över hos fångarna, således kunde barn springa runt på fängelsegården. När en lite tyngre brottsling checkade in så renoverade han och byggde om, så han fick sig en lägenhet... slå ut några väggar har, riv ett tak där, klart.

Huvudpersonens förmåga att sätta sig själv i skiten ställde till det för honom vid flera tillfällen, och som läsare kunde jag bli lite förbannad ibland. Varför delta i ett jävla upplopp när du bara kan förlora på det, och du inte ens är tvungen? Eller varför mucka gräl med en av de mäktigare banditerna där inne, när du egentligen bara kan förlora på det? Att det i boken sedan löste sig på så sätt att de mäktigare banditerna bara plötsligt sket i sina vendettor mot svensken är en annan poäng. De bygger sitt rykte på att vara farliga banditer, öga för öga och allt det där. Men när svensken bråkade med dem, så lät de bara saker bero. Jag vet inte, det är en del i boken som jag stör mig på. Men absolut tillräckligt bra för att jag skulle tycka den var bra. Inte illa!